Vissa mäniskor kommer in i våra liv, och sen försvinner lika fort. Ibland skiter man i vilket. Men sen ibland så händer det att man träffar människor som förgyller ens liv så till den milda grad att man blir varm i hela kroppen. Är det inte lite konstigt hur det kommer sig. Ett exempel: När Olle och jag va och köpte våran combo så kom en dam med cigg i handen fram för att hälsa. Inte världens bästa första intryck. Men jag tror inte det tog mycket mer än en kvart så va vi helt saliga. VILKEN MÄNNISKA!! Så fantastiskt underbar och norländsk. Henne kommer jag aldrig glömma. Vi satt kvar i timmar och drack kaffe och pratade om allt mellan himmel och jord. När affären va klar och vi hade vatt och hämtat bilen kände jag mig rent av lite ledsam. Men ca en vecka senare kom ett brev.
Kära ungdomar!
Jag  har hittat extranycklen. Hoppas ni kommer och dricker kaffe hos oss snart igen. 

Brevet va egentligen lite längre men det jag vill ha sagt är iaf att dessa mäniskor blev trotts en stor ålderskillnad ett par som vi kommer att åka och hälsa på många gånger mer.
En människa  som jag saknar oerhört mkt i mitt liv är min gamla kompis T. Det som grämer mig mest med denna person är att jag inte har en aning om varför vi inte träffas längre. Vi hade toppen kul ihopp och rätt va det vad så skaffade T sambo och då hade vi visst sagt upp bekantskapen utan att jag viste det. Usch ibland känns det jätte tungt att mista en kopis som man haft så länge. Men man vill ju inte vara den som är tjatig. Finns dock en risk att jag innan jag fattade att vi hade sagt upp bekantskapen, ringde upprepade gånger utan att få något svar. Typiskt mig att inte fatta. Men man kan ju kanske tycka att det ligger på den som säger upp bekantskapen, att också underrätta dom inblandade!


xoxo Bodil