Oj då... har visst gått en hel helg utan att jag skrivit en rad. Inte bra. Fy på mig. Men jag jobbade ju hela lördagen och på söndagen åkte jag raka vägen hem för att åka iväg me husvagnen och köra hem fyllekajor från en som jag tolkade det en ganska hård kväll i vrigstad. Haha ja som det kan gå. På söndagen va det älgmöte i skeppestad också. Jag hade egentligen inte tänkt att gå med ens men sen hade jag inte mycket annat för mig så jag hängde på ändå. När jaktledaren sedan frågade mig vad jag ville sitta på för pass så sa jag : Nej mig behöver ni inte tänka på,jag ska inte jaga i veckan för jag jobbar.
Jag vet inte vem det va som började prata om detta men på något vis hade jag i slutet av mötet ett pass som jag skulle  sitta på vid kvart över 6!!!!! Jag tror att Olle började, sedan hängde bara Rosmarie på liksom. Jag började ju inte jobba förens 15,00 så det va inte det att jag inte hann liksom. Utan det dilemat att jag hatar mörker och kyla och dörför inte vill sitta på ett pass mitt ute i skogen helt helt ensam kl kvart över 6. Dessutom va det så dimmigt att man inte såg mer än en meter framför sig.  Det är inte det att jag bara är mörkrädd, för jag skulle vilja kalla det  mörkerpanik. Jag får alltså sådan hemsk panik av mörker att jag sitter och hyperventilerar och gråter. Det är sjukt jag vet för rent tekniskt sett så finns det inget som pekar på att det kan finnas något farligare än att jag skulle kunna försvara mig med min 30-06 (alltså min bössa). Men det spelar igen roll hur många gånger folk försöker övertyga mig om att det inte är farligt. För inerst inne vet jag väl att det inte är farligt. Men det bara är så att mörker och jag funkar inte ihop. Det behöver inte ens påverka mig så mycket för enligt mig så är det bara så enkelt att jag undviker mörker. Inte så svårt i vanliga fall. 
- Det är väl ingen som kan ha tvingat dig!?! säger ni säkert då. Och nej det gjorde dom kanske inte men jag påpekade också att om jag nu skulle sitta och frysa i ett torn mitt i natten så skulle det vara ett torn precis brevid vägen så att jag bara kunde krypa upp.  Nu fick jag visserligen et torn som låg hyffsat men i beckmörker och dimma såg jag fan inget TORN!!!! Paniken började infinna sig och det lät som om hela skogen va full med björnar och viltsvin. Det slutatde med att jag satt på en åket tills solen hade börjat gå upp vid runt 7 tiden. Opps! Men det va den ända lösningen . =/ Inser att jag är en fegis men det gör mig inget. Så det så!!!
Jag såg inte ens en gråsparv till råga på allt!! Gaaahh! Gå upp i ottan för att sitta och vara livrädd. ganska sjukt faktiskt. Men jag tänker erkänna att det troligen inte finns många saker som  är så vackert som när solen går upp över kullarna och dimman lättar. Och solens strålar gör så att hela skogen ser ut som en färgexplosion. Det är magiskt. Önskar så att jag hade haft med mig kameran igår. Men jag hade nog ändå inte lyckats få fram vad jag menar. Hur kan något så vackert i dagsljus vara så skrämande i mörker. Varje gång jag känner av min mörkerpanik brukar jag tänka på hur det ser ut i ljuset . Men det lyckas aldrig att lungna mig.
Olle, han tycker att jag borde gå hos en psykolog eller nått och ta itu med detta men men. Vi får väl se.
Vill ju inte vara mörkrädd ju. Pappa brukar alltid säga att ett spöke inte tar ett annat. =) 
Men jag får ju inte glömma!! Olle sköt sig en kviga och pappa sköt sig en pinnatjur igår. Grattis till dom! Bilder kommer inom kort.


Ha det gott!