Halloj på er där ute i höstrusket. En dag som denna kan det vara skönt att tänka på något som värmer lite i själen. Det jag kom att tänka på just idag är något ganska coolt faktiskt. Det handlar om utveckling, starkare band och kärlek. Vad pratar jag då om, jo min syster Anna.
När vi va små gick vi bara inte ihop. Det va svordomar, spott, dragandes i hår och skvallrande till föräldrar. Jag trodde nog faktiskt aldrig att vi skulle kunna umgås. Men någonstans på vägen hände det något. Kanske va det då hon äntligen fick skvallra på min första fylla eller kanske "bandet" vi byggde upp genom att hon hade en hållhake på mig. Att jag rökte. Hahah... Om det nu va dessa saker som förde oss närmare varandra så tackar jag högre makter för allt dumt jag gjort i min ungdom. Eller så är det bara så att vi fick lära känna varandra på nytt. Inte som storasyter och lillasyster utan som vänner. Jag blir nästan lite tårögd när jag tänker på hur långt vi har kommit. Mia och johan har liksom aldrig brytt sig om att bråka med mig. Våra föräldra måste ha tyckt att vi va ett hopplöst fall när vi va små vi två. Men se på oss nu! 
Starkare, gladare, vackrare, underbara, mamma, försmö, och sisst men störst SYSTRAR.   
Visst är det märkligt hur man kan utveckla sin relation till någon så fint efter så många år av hugg och slag. Tack lilla Anna för att du stårut med mig. Allt du trotts alla gräl kan krama om mig, så här många år efter. Tack för att du fött två underbara barn som jag älskar något kopiöst. Som fått sin mammas temprament och sin mammas värme. Tack för att du har skapat ett hem som alltid står öppet för oss. Tack för alla skratt och tårar genom åren. Men det största tacket för att du har låtit mig bevisa att den tjatiga och påfrestande lillasystern även hon har vuxit. Tack för ditt tålamod. TACK FÖR DIN VÄNSKAP! 






Ett kort taget på en ullaredsresa. Alltid lika långa kvitton, detta är inte mitt det är Annas jag lovar!!!!


Ha det gott!!